Orättvisor!
Orättvisor är något utav det värsta jag vet. Jag snurrar igång på alla cylindrar när jag hör om någon som utsatts för en orättvisa eller diskriminering.
Såndär har jag vart så länge jag kan minnas och startade min jakt på rättvisa eller mitt försök att göra världen till en lite bättre plats i tidiga skolår genom att bli kamratstödjare. Därefter kom engagemang i elevrådet, ungdomssektionen på ridklubben, elevrådet på gymnasiet osv..
Någonstans efter gymnasiet har jag tappat lite utav mig själv. Den där Josefine som kämpade för rättvisa i stort och smått blev en liten grå mus som möjligtvis pep till ibland.
Först trodde jag att det var för jag blivit vuxen... Först nu inser jag att det var för jag hamnade tillsammans med människor som inte var likasinnade och sakta men säkert hade de brutit ner den egentliga Josefine.
En unge med visioner, engagemang och målmedvetenhet som hela uppväxten blivit uppmuntrad utav lärare, nära och kära kommer in i arbetslivet med buller och bång där åldern i arbetssektorn på människorna var närmare pensionen än tvärtom.
NU förstår jag krocken.
Där kommer jag, blott 18 år och ifrågasätter allt som görs. Saker som inte blev gjorda ifrågasatte jag. Gav förslag på förbättringar och förändringar med utgångspunkt att göra saker bättre, rättvisare och lättare för alla det berörde och jag gjorde ingenting utan att ha förankrat det i fakta eller direktiv uppifrån.
Det som människorna jag mötte såg var antagligen en liten skitunge som kom och styrde och ställde. Jag var säkert skitjobbig. Jag var säkert en pain in the ass... Sakta men säkert bröts jag ner genom skitsnack och kränkningar eftersom det rådande synsättet var;
" Du skall inte under några som helst omständigheter tro att du är något".
I höstas efter 3 år i samma yrke med olika människor tog det stopp.
Jag låg på min soffa och ville inte gå upp. Såg ingen mening med att gå till jobbet då jag bara blev klankad på av arbetskamraterna när jag försökte göra mitt jobb.
(Det fanns självklart dem som inte betedde sig illa mot mig, ingen nämnd ingen glömd)
Jag blev sjukskriven.
Den tiden som inte alls är särskilt länge sedan vill jag aldrig uppleva igen.
Som tur var har jag nära och kära som stöttat upp.. Min älskade D-boy som stått ut med mina fasoner... Som verkligen älskar mig för den jag är.
Som fortfarande finns här när jag är på rätt köl igen.
Jag fick för första gången på tre år tid att bena ut vad jag ville med mitt liv. Vad mitt mål var.. Vad JAG ville.
Jag insåg ganska snart att jag inte passade in där jag var och att jag ville börja plugga.
Började arbeta med lite andra människor och fick bekräftelse på att JAG KAN. Slutade röka. JAG KAN.
Fick små små doser av självförtroende och den rätta Josefine började sakta men säkert komma tillbaka..
Nu kan jag stolt presentera att jag är tillbaka.
Jag kommer aldrig någonsin stå tillbaka för mina övertygelser igen.
Jag kommer aldrig någonsin tillåta någon att kränka mig.
Jag kommer aldrig någonsin rätta mig i något outtalat led om hur man ska bete sig.
Jag ska gå min egen väg.
Det kan jag bara göra genom att följa mitt hjärta och jag kan ju bara hoppas att jag har en hyfsad människosyn och värderingar, det gör det hela lite lättare för mina medmänniskor.
Så, vill du dölja orättvisor eller att du diskriminerat någon?
Låt det inte komma till min kännedom för då kan jag garantera att jag i synar dig i sömmarna och att jag inte ger mig innan jag genomfört det jag anser nödvändigt.
Woop Woop!
Sådär har jag sett ut mer eller mindre halva dagen idag hahahahaha.....
Orättvisor är något utav det värsta jag vet. Jag snurrar igång på alla cylindrar när jag hör om någon som utsatts för en orättvisa eller diskriminering.
Såndär har jag vart så länge jag kan minnas och startade min jakt på rättvisa eller mitt försök att göra världen till en lite bättre plats i tidiga skolår genom att bli kamratstödjare. Därefter kom engagemang i elevrådet, ungdomssektionen på ridklubben, elevrådet på gymnasiet osv..
Någonstans efter gymnasiet har jag tappat lite utav mig själv. Den där Josefine som kämpade för rättvisa i stort och smått blev en liten grå mus som möjligtvis pep till ibland.
Först trodde jag att det var för jag blivit vuxen... Först nu inser jag att det var för jag hamnade tillsammans med människor som inte var likasinnade och sakta men säkert hade de brutit ner den egentliga Josefine.
En unge med visioner, engagemang och målmedvetenhet som hela uppväxten blivit uppmuntrad utav lärare, nära och kära kommer in i arbetslivet med buller och bång där åldern i arbetssektorn på människorna var närmare pensionen än tvärtom.
NU förstår jag krocken.
Där kommer jag, blott 18 år och ifrågasätter allt som görs. Saker som inte blev gjorda ifrågasatte jag. Gav förslag på förbättringar och förändringar med utgångspunkt att göra saker bättre, rättvisare och lättare för alla det berörde och jag gjorde ingenting utan att ha förankrat det i fakta eller direktiv uppifrån.
Det som människorna jag mötte såg var antagligen en liten skitunge som kom och styrde och ställde. Jag var säkert skitjobbig. Jag var säkert en pain in the ass... Sakta men säkert bröts jag ner genom skitsnack och kränkningar eftersom det rådande synsättet var;
" Du skall inte under några som helst omständigheter tro att du är något".
I höstas efter 3 år i samma yrke med olika människor tog det stopp.
Jag låg på min soffa och ville inte gå upp. Såg ingen mening med att gå till jobbet då jag bara blev klankad på av arbetskamraterna när jag försökte göra mitt jobb.
(Det fanns självklart dem som inte betedde sig illa mot mig, ingen nämnd ingen glömd)
Jag blev sjukskriven.
Den tiden som inte alls är särskilt länge sedan vill jag aldrig uppleva igen.
Som tur var har jag nära och kära som stöttat upp.. Min älskade D-boy som stått ut med mina fasoner... Som verkligen älskar mig för den jag är.
Som fortfarande finns här när jag är på rätt köl igen.
Jag fick för första gången på tre år tid att bena ut vad jag ville med mitt liv. Vad mitt mål var.. Vad JAG ville.
Jag insåg ganska snart att jag inte passade in där jag var och att jag ville börja plugga.
Började arbeta med lite andra människor och fick bekräftelse på att JAG KAN. Slutade röka. JAG KAN.
Fick små små doser av självförtroende och den rätta Josefine började sakta men säkert komma tillbaka..
Nu kan jag stolt presentera att jag är tillbaka.
Jag kommer aldrig någonsin stå tillbaka för mina övertygelser igen.
Jag kommer aldrig någonsin tillåta någon att kränka mig.
Jag kommer aldrig någonsin rätta mig i något outtalat led om hur man ska bete sig.
Jag ska gå min egen väg.
Det kan jag bara göra genom att följa mitt hjärta och jag kan ju bara hoppas att jag har en hyfsad människosyn och värderingar, det gör det hela lite lättare för mina medmänniskor.
Så, vill du dölja orättvisor eller att du diskriminerat någon?
Låt det inte komma till min kännedom för då kan jag garantera att jag i synar dig i sömmarna och att jag inte ger mig innan jag genomfört det jag anser nödvändigt.
Woop Woop!
Sådär har jag sett ut mer eller mindre halva dagen idag hahahahaha.....
Underbart skrivet Jossan!! Stå på dig, du är fantastisk!!
SvaraRaderaTack Victoria :)
SvaraRadera