söndag 11 mars 2012

Ett år sedan du slutade finnas

Idag är det ett år sedan det hemska inträffade.

Trots att vi tiden innan olyckan inte hade någon kontakt så blev jag otroligt ledsen över det du råkade ut för.

Jag mindes allt roligt vi hade. Allt jobbigt vi var med om, men framförallt kände jag hur onödigt vi behandlade varandra på slutet.

Kanske är det så att dem som står en närmast gör ondast att bli sårad av och det var därför det blev som det blev? Oavsett så ångrar jag att vi aldrig han prata innan du försvann.

I början tryckte jag undan sorgen för jag jämförde den med alla andras. Jag kände inte att jag hade rätt till den sorgen jag kände men under året som har gått har jag förstått att du betytt något för mig eftersom jag saknar dig som jag gör.

Att du behövde försvinna för att jag skulle inse det är förjävligt och inget jag kan reparera.

Kommer du ihåg alla minnen vi har? Spakvällarna ? Kontantkortet? När vi var på stora strand och du nästan bröt din jävla fot? När vi gjorde iordning oss för kärleksmiddagen?
Jag minns hur vacker du var och att jag alltid var lite avundsjuk på dig för det. Alla lektioner med specialmatte, du, jag och Mia var ju helt hopplösa!
Kommer du ihåg när vi alltid "glömde kläderna" till idrotten och fick promenera terrängvarvet istället. Jag minns speciellt en gång, det måste vart vår och du och jag diskuterade en kille du träffat och vad ni gjort medans ni kollat på sagan om ringen, hahahaha!
Du var alltid så världsvan och impulsiv. Jag avundades dig för det, för jag skulle alltid vara den ordentliga räddharen.
Jag minns när vi inte längre umgicks och jag hade börjat röka och du såg mig.
Jag undrade då vad du skulle tycka om det.....

I alla fall.. Hoppas du har det bra där du är nu.
Jag skall alltid minnas alla roliga stunder vi hade ihop!

Vila i Frid, Frida så får vi ta igen allt när vi syns igen.

/

Din Josefine a.k.a flygande köttbullen





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar